Två år senare

Hej mitt vackra barnbarn. Du brukade säga så. När jag ser bilder från lägenheten kan jag fortfarande känna hur varmt det var, hur det doftade rent och nybakat. Ändå minns jag att du hade problem med värmen, att det drog.

Dina mjuka strumpor. Jag är på väg till dig ibland. Som en solig dag i höstas, jag tänkte att vi kan sitta på altanen och dricka kaffe, jag skulle ut med hunden och egentligen var det inte en tanke, jag vet att du inte lever. Det var en känsla. En känsla som aldrig tar omvägen genom hjärnan. Den går från hjärtat och direkt ut i kroppen. Jag tar på mig skorna, hunden är redo och solen fortfarande varm. Mormor och altanen. De röda blommorna. Ibland vill jag inte tänka, bara gå. Redan dagen efter du var borta såg jag hjärtan överallt. Kanske hade de alltid funnits där, men då kunde jag se dem. Den svarta formen på björkstammen, hålet i snön, mjölkskummet över kaffet. De fick mig att stanna upp. Du finns hos mig. Jag kan inte se det på något annat sätt. Jag tänker inte analysera mer än så.

Idag är det två år sedan du dog.

Det var två jular sedan. Jag tänker att två år är greppbart. Vi har samma möbler, samma stil på kläderna som då. Sedan blir det fem år, tio år, sjutton år.  

Då och då försvinner en människa som vi älskar. Jag måste lära mig det. Det är ingen idé att bygga stora monument på kyrkogården för att visa vem jag var, efter ett par år är jag ändå glömd, så sa du till mig. Och jag tror ändå att vi gör så gott vi kan. Vi lever, mormor. Varje dag lever vi. Och kanske skulle du säga till mig att jag är fjollig när jag berättar det här med alla hjärtan omkring mig, men det är bara så det är. Vi glömmer inte. Och jag vill att du ska veta en sak. När jag tänker på dig nu så är du inte den svaga kroppen som ropar från sovrummet. Du är den starka rösten, den varma famnen, de kloka orden. Min vackra mormor.