Härdsmälta

Ibland får jag känslan av att vi gör någonting väldigt fel.

I efterhand har jag förstått att jag inte var ensam. Samma månad jag gick hem från reklambyrån blev två andra också sjukskrivna, som jag haft kontakt med på jobbet. Den ena kvinnan jobbade med pannlamporna, jag minns hur vi mailade varandra en lördagskväll bara nån vecka innan, om den där kampanjen. Den andra kvinnan var också en av våra kunder. Vi hade alla små barn och jobb som vi älskade. Ingen av dem är tillbaka på samma arbete nu, fem år senare. En skaffade sitt tredje barn. En annan blev trädgårdsmästare.

Under min sjukskrivning blev Försäkringskassans regler hårdare. Trots att jag just börjat jobba på 25 procent blev jag skickad till en annan stad, för att träffa en expert i psykiatri. Jag blev först irriterad men insåg sedan att jag äntligen fick träffa en läkare som visste en hel del om hjärnan. Han förstod min oro. Jag berättade att jag jobbade med en sak om dagen, det var svårt att byta arbetsuppgift. Men du har ju haft en härdsmälta i din hjärna, du måste ge det tid, berättade han och det gjorde mig äntligen lugn. Han skrev i sitt utlåtande att Patienten kommer bli bra, men det går inte att stressa fram sånt genom att träna. Hon behöver en långsam upptrappning. Trots detta beslutade Försäkringskassan att jag var redo att jobba heltid.

Det blev läkaren på hälsocentralen som fick hjälpa mig att överklaga. Han insåg att det där beslutet skulle kunna förstöra allt för mig. Det låg en stor bunt papper intill honom på skrivbordet. Men de handlade inte om mig. Sedan Försäkringskassan blivit tuffare var det många som behövde hjälp. Problemet var att min läkare inte hann göra skriva överklagan under arbetstid. Han tog med pappersbunten hem och satt med den på kvällar och helger. Hemma i sitt hus, där han hade familj och små barn.

Han försökte få kontakt med min handledare på Försäkringskassan. Men det gick inte att nå henne. Hon hade själv blivit sjukskriven.