Den falska dagboken

Jag minns inte exakt hur det gick till. Men låt mig ändå berätta.

dagbok.JPG

Det var i högstadiet. Jag hade min allra första kille, han log så gulligt, framtänderna hade en annorlunda form. Nu i efterhand inser jag att han nog haft napp alldeles för länge. Låt mig kalla honom A. Han och hans kompisar åt snabbnudlar, jag hade aldrig hört talas om det förut, tyckte att det var exotiskt. Hans mamma var sjuk. Hon låg jämt i sängen och hans två år äldre syster fick ta hand om honom. De kanske inte hade det så lätt, jag har aldrig tänkt så innan. Vi var ihop i 131 dagar. Men ändå gjorde han det där oförlåtliga. Han snodde min dagbok.

Det var hans kompis som berättade. Varför är det alltid så? Det är killens kompis som är den snälla, han som aldrig hade nån tjej (han som jag egentligen skulle varit ihop med). Han kanske gillade mig i smyg. Kanske. Han sa att A läst högt ur dagboken, för hela killgänget.

Varför stod jag ut med sånt? Varför sprayade jag inte ner hans rum, varför skrek jag inte? Nej, jag skämdes. Till en början var det så, att jag var den som mådde dåligt. Vad hade jag skrivit egentligen? Vad skulle de tänka om mig? Jag menar, det blir ju ofta dramatiskt när man skriver i en dagbok. Det är liksom inte meningen att nån ska öppna den. Hur kan man ens göra så?

Hursomhelst. Jag var tvungen att hämnas.

De hade ett hemligt kassaskrin, hela killgänget. Ett orangerött. Där fanns saker som A bara skulle dö om jag såg, hade hans kompis berättat. Där fanns det värsta av allt. Så jag kände att jag måste ha det där skrinet. Min bästis och jag fick planera en kupp.

rånare.jpg

Jag minns att mamma skjutsade oss. Det var sent, en sommarkväll. Vi sprang bakvägen, över ängen och till huset från ett annat håll, vi såg att fönstret stod öppet och klättrade in. Skrinet låg där under teven. Snabbt tog vi oss ut igen, kutade som inbrottstjuvar och mamma väntade i flyktbilen.

Han blev skitarg. Naturligtvis. Och vi öppnade nog aldrig skrinet. Kanske var det för svårt med låset, eller så ville jag inte veta vad som fanns där. Det krävdes en smartare hämnd. Det var då den falska dagboken kom in i bilden. Jag hade så underbart roligt när jag skrev den. Först började det med vardagar och allt var normalt. Men sedan smög det sig in annat. Den allra snyggaste killen i nian, han som de andra såg upp till. Det var något om honom och mig i en bubbelpool. Jag minns inte riktigt. Men jag gick loss rejält där i dagboken, ljög om allt möjligt och lät den sedan ligga framme. Och vet ni, de läste! De kunde bara inte låta bli att tjuvläsa ännu en gång.

Jag vet att det inte var någon tävling eller så, men det känns ändå som om jag vann.

Du kanske undrar om det tog slut? Nej, inte då. Lite senare. Men det är en helt annan historia. Vet faktiskt inte om jag minns exakt hur det gick till, kanske måste jag ta nån gammal dagbok till hjälp. Om jag nu kan lita på vad som står.

 

PS. När jag letade efter bilder på rånare så fanns det massor, massor av män med och utan rånarluva. Starka, coola män. Det fanns EN tjej. I sexig pose, med rött läppstift tittade hon rakt in i kameran när hon klättrade in genom fönstret. Bara så ni vet. DS.

Katarina PetersmoComment