Om vi släpper taget

Jag körde motorvägen hem, hade varit hos optikern. Nu när jag skriver blir symboliken tydlig. Det var som om jag plötsligt såg klart.

Har du någon gång haft en längtan som varit väldigt stark? Någonting du vill göra, som kastar omkull allt det andra, som tar upp varenda tanke. En besatthet. Kanske var det så för mig, skrivandet, att ge ut en bok. 

Men nu.

Jag har flera manus som nästan är färdiga, jag har berättelser och idéer som väntar. Men jag känner bara nej. Jag har gjort det där.

Krampen har släppt taget om mig. Jag måste inte skriva. Måste inte läsa. Måste inte ge ut böcker, bli författare, kunna leva på det. 

Jag kanske inte ens vill. 

Det här handlar inte om skrivande. Att skriva är det allra finaste som finns. Det är mitt. Min ton, mitt språk, mitt sätt att förstå världen, att känna den, bevara, hitta närvaro och rytm. Jag kommer alltid att skriva. Kommer alltid att utmana och leka i text. För några år sedan tappade jag bort det helt, då jag inte ens kunde formulera meningar, inte öppna datorn, det fanns ingen framåtrörelse. Jag vill aldrig hamna där igen.

För ett år sedan bestämde jag mig för att ge ut min roman. Jag fick testa en värld som jag förut bara sett på avstånd. Börja skapa intresse för din bok innan den är färdig. Hitta vinklar som är intressanta för PR. Hemsida, Svensk Bokhandels katalog, blogg, mässor, Facebook, Instagram, lokaltidningar, magasin, signeringar, författarsamtal …Jag gjorde det. Men jag vet inte vad jag känner. Kanske var det bra för mig, att öva på att synas, att visa mig och inte hela tiden gömma mig bakom annat. Men jag gillar att stå bakom. Jag älskar att skriva om andra människor, att lyssna och måla fram med ord, låta dem ta plats. Jag älskar att använda mig av sånt jag känner, att blanda med annat, att låta orden landa i din värld. Jag vill inte att det här ska handla om mig. Hela den där författargrejen som jag mötte, den bullriga Bokmässan, allt som betydde något var att synas och höras. Lägg märke till mig, jag är så jävla intressant. Läs i min blogg om mina morgonrutiner, sprid och skaffa följare. Fan heller. Jag vill inte längre. 

Kvinnan på mitt lokala bibliotek frågade om jag vill ha en författarkväll nu i april. Berätta om boken. Nej! Jag vill verkligen inte det. Jag skulle själv aldrig gå och lyssna på någon som pratar om sin bok och sitt skrivande. För mig är det helt ointressant. 

Det enda som betyder något är texten. 

När jag läser: Jag möter dina meningar med min blick, med mina erfarenheter och mina drömmar. Vi möts där. Du som skrev orden och jag som låter dem landa i mig. Från ditt hjärta till mitt. Det är det finaste möte jag kan tänka mig. Det är en djup, vild och äkta plats som inte kan beskrivas med ord. Om jag är med om ett sådant möte, och sedan går på en föreläsning för att lyssna på dig som skrivit texten, då blir allting förstört.

Då förlorar vi själva poängen. Jag vill inte låta det hända.

Jag vet. Jag har en löjligt romantisk bild av skrivande. Och det måste få vara så. 

Boken då? Jag är stolt att jag vågade. Hela vägen. Och nu finns den i ute, på över 25 bibliotek och den har hittat läsare. Den har fått fina recensioner, många unga tjejer kan läsa den, det var mitt mål. Jag klarade det faktiskt. Ändå tog jag mig aldrig tid att njuta, det var så självklart att bara ösa vidare, bli färdig med nästa manus, bara fortsätta. Men det kändes aldrig rätt. 

Jag rensade i en låda. Hittade en knölig lapp i en gammal dagbok, en märklig dikt, bland annat hade jag skrivit: 

Visa gärna det jag gör för världen, det är helt OK 

Men jag lämnar det bakom mig

det är skapandet som är konsten 

det är ögonblicket som ger känslan

Och jag tänker att det är just det som är poängen. Jag vill vidare nu. Vill testa mitt skrivande på andra sätt, inte göra samma typ av bok igen, då tappar jag känslan. Jag vet vad som krävs för att sälja böcker. Men jag väljer att låta bli. Jag kommer inte att tänka smart framöver. Jag tänker skriva av lust. Så som jag alltid gjort.

Jag tänker på det här med drömmar. När man uppnår sin dröm. Jag vet inte om det hänt mig förut, inte så konkret som en bok. Hur blir det efteråt? En tomhet. Men det jag kände där i bilen var något annat. Som att dra av vinterjackan och luta huvudet mot husväggen, blunda mot den första vårsolen. Det finns plats för så mycket annat nu. Kampen är över och jag är fri. 

Det här betyder inte att jag slutar skriva böcker. Jag håller just nu på med en längre text, den är skriven på ett helt annat sätt än min roman. När jag skrev romanen utgick jag från känslor och ögonblick från tonåren. För att jag ville känna och förstärka dem. Nu utgår jag från en story, en berättelse. En skruvad historia som jag sedan klär i känslor. Skrivandet blir tvärt om. Därför känns det kittlande roligt igen. Men det är inget måste. Det är inte hela min värld.

Nu tänker jag på dig, du som läser det här. 

Kanske har du också ett mål som funnits i många år. Ibland sitter drömmar kvar för länge, de går till slut på automatik. Ett nyårslöfte som skålat sig fast. Du kanske inte ens funderar över varför. Vad händer om du släpper taget, bara låter det rinna vidare? Kanske är du redan nöjd, utan att du märkt det. Kanske har du vuxit, blivit en annan. 

Släpp det bara.

Andas.

Lek.

Gör plats för en annan längtan. 

Kram, K