Om jag säger tjänstledig

Vad tänker du då? Sangria, flipflop, varsamt renovera torp, skaffa får, skriva roman i solnedgång … 

Det finns en sak jag inte har berättat. (Eller en hel del saker, eftersom jag låtit den här platsen växa igen) 

Hursomhelst. Jag kommer att vara tjänstledig i ett halvår. Jobbet är toppen (och kollegorna och allt) men det är läge att göra en liten förändring. Det är bra, både för reklambyrån och mig. Jag ska fortsätta som copy, har trots allt den bästa tjänst jag kan tänka mig. Men det kommer att blandas upp med annat. Kanske andra frilansuppdrag. Kanske skriva reportage om sånt jag inte kan låta bli att skriva. Längre hundpromenader. Längre långkok. Mer vardagsbus. Och framför allt: bli färdig med mina skrivprojekt. Nu ska novellerna få sin tid. Och kortromanen. Och troligen något helt annat, som jag inte har en aning om än. Det är poängen, förstår du. Att låta skrivandet få välja vägen.

Japp, det låter flummigt. Jag vill ha det så!

Det här är min första vecka som tjänstledig. Märker du att jag inte kan låta bli att skriva ordet … Ledig. Men det ska inte vara ledigt. Bara blandat.

Som igår:

Först två timmars novellskrivande. På café. Sedan filminspelning med Filmar-H. Jag har skrivit manus till en liten film, och det var dags att spela in. Mannen och kvinnan som är med i filmen skulle läsa in en varsin text + agera lite framför kameran. Och de var precis så proffsiga som vi hoppats. Phu.

Jag fick testa något nytt. Jag fick vara Boom Operator. Vilken titel! Det gick ut på att hålla upp mikrofonen i luften, när den satt på ett långt skaft. I en märklig vinkel för armarna, du vet som när man jobbar med händerna ovanför huvudet, blir yr efter en stund. Det gick fint. Trots att jag fick blaska ansiktet med kallvatten i en paus, jag blev en smula svimfärdig. Och har lite träningsvärk idag. Skönt. 

Vi pratade om det efteråt, jag och Filmar-H. Att egentligen gillar vi samma sak. Jag älskar att vara ute och intervjua, att i lugn och ro få lyssna och samla. Möta en människa. På samma sätt som han gör när han är ute och filmar. Och sedan backar vi tillbaka hem och skapar själva berättelsen. Det är sedan så härligt att ge tillbaka något, som överraskar. Att sätta ord eller känsla på något som de kanske själva inte lyckas formulera. Eller inte ens tänkt på.

Jag minns när jag skrev om en kvinna till ett magasin. När hon fick läsa texten om sig själv, så sa hon Oj! Att jag kan kännas så intressant, att det faktiskt är värt att läsa om. Hon var riktigt fascinerad, av sin egen berättelse. Det är vackert, tycker jag. Och är det inte så med oss alla? Det händer fina, spännande, otäcka, mysiga, tramsiga saker varje dag. I alla liv. 

Ut och njut! 

Bara för att snön öser ner. Och den här bilden gör mig så glad.