Lotusdalen

Det är tidig morgon och långt nere i slänten går två barn, de gungar en korg mellan sig. Jag tror att de skrattar. Utsikten är hisnande. De mjukmossiga bergen i fjärran och himlen som just börjat spricka upp i färg. Molnen skiftar från gult till purpurlila och morgonsolen tränger igenom gliporna, smeker det fuktiga landskapet. Där finns en äng med rosavita lotusblommor. En slingrande flod med kristallklart vatten. Nu hör jag att de sjunger. Det ena barnet tittar upp, en flicka med svarta flätor, som inte kan låta bli att le när hon ser sin mormor vid skjulet, hon ler så stort att sången tystnar. Flickan håller fram korgen. Sedan ställer hon ner den på gräset och tar av locket. Böjer sig och tar upp något. Det är så litet att det ryms i handen, hon bär det som ett ägg. Ett gyllene ägg. Mormor tjuter till och skrattar, rufsar om hennes hår. Det taggiga lilla djuret har rullat ihop sig till en boll i handflatan. 

De tittar ner i korgen. Fem stycken. Det var så enkelt, de hittade ett bo med sovande ungar och kunde plocka dem som vilda bär. Inte bara mormor skriker av förtjusning. Flickan ser en påfågel sträcka ut sina fjädrar mot himlen, hon känner en hel svärm av fjärilsvingar slå i bröstet. Himlen och dagen som just börjat. Men det bästa är mormors ögon. När blicken är lugn och hon ropar på morfar i skjulet. Han vankar fram med sin böjda rygg, deras ögon som möts och han nickar djupt. Flickan tar med korgen och följer efter honom i den lilla dörröppningen. Hon håller andan därinne, vill inte titta mot bjälken i taket där döda ormar hänger för att torka. Vinden mellan träplankorna får de krispiga kropparna att röra sig, hon följer sin morfars steg över jordgolvet. Fladdermössen sover upp och ner under vindstaket, flickan ryser av tanken. Fastklibbade i sina fötter, inlindade i svarta vingar, som silkestunna sovsäckar.