A red letter day

När den första snön landade på motorhuven bestämde jag mig för att skriva brevet till dig. Det var eftermiddag och jag stod stilla i en bilkö, huvudet tomt efter ännu en vecka på kontoret. Jag satt där och väntade på att trafikljuset skulle slå om, det röda tonas ner till orange. Så på ett ögonblick förändrades världen. De vita flingorna landade på rutan, jag väntade in i det sista innan jag lät vindrutetorkarna smeta ut dem till våta linjer framför mina ögon. Penna och papper låg intill mig på passagerarsätet, som om de bara väntade. 

Mamma. Jag lovar att komma hem i år. Cecilia och barnen får säga vad de vill, jag kommer hem till dig och Charlie för att fira jul. 

Mer än så fick jag inte ner på papperet. När jag slickade igen kuvertet tvekade jag en sekund, tänk om Charlie dött, men hon skulle väl ha ringt? Jag såg den långhåriga taxen framför mig, den mörkbruna pälsen och tunga öronen. Hur mamma lät honom sova på den stora fåtöljen. Lilla mamma. Någon oskriven lag måste finnas som säger att det är vartannat år som gäller, jag vet att du tänkte så. Varje gång så besviken när vi valde Stockholm och Cecilias föräldrars gård. Men du var ju också bjuden. Marianne både ringde och skickade inbjudan men du vill inte vara till besvär. Jag minns när jag ringde från telefonen i hallen, du svarade att jag inte skulle tycka synd om dig, du hade gjort den där hemlagade leverpastejen som alltid. Kunde se dig framför mig hur du satt på din pall och sorterade pennorna på köksbänken samtidigt som du pratade. Ritade skruvade blommor i blocket. Ditt tjocka hår som föll fram över glasögonen. Du pratade om Charlie som älskar julmat och ni ser på Kalle Anka som vanligt. Jag hörde på din röst att du grät den gången, men jag vågade aldrig säga det till dig. 

Jag är glad att du fortsatte att skicka julklappar till barnen. Att du tog dig tid att lacka ihop papperet och skriva namnen med din svarta bläckpenna. Jag vet att den är äkta, du doppar den i glasburken och fyller udden med färg, sedan blundar du nästan när du skriver, jag kan se det framför mig. Men jag har nästan glömt din handstil, ditt sätt att skriva.  

Jul när jag var liten. Du lade upp alla paketen på köksbordet och värmde glöggen på spisen. Jag fick en mugg framför mig, alldeles för starkt för ett barn men ingen tänkte så på den tiden. Du sa ingenting men du nynnade. Ditt hemlighetsfulla ansikte när du valde ett paket i högen, tittade upp mot mig och doppade pennan i bläcket. Jag höll muggen framför min mun, förtrollad av dig och av stunden. Vad jag minns så snöade det alltid, gatulampan utanför fönstret, glittrande strössel, som i dina ögon mamma. 

Nu har jag postat brevet. Jag måste verkligen ha en plan, tänker jag när jag står på verandan framför mitt hus. En beredskap för det som väntar. Jag kan förhandla med koreaner och amerikaner, jag kan sluta avtal över hela världen men med Cecilia är det inte riktigt samma sak. Jag vänder mig om. Den blå timmen, så kallas det här ljuset som ligger i luften över villaområdet, över alla nyblanka bilar. Jag hade glömt det också, namnet på dagens vackraste stund.  

I fönstren ser jag familjen leva. Barnens rum, musiken. De är stora nu. De är så stora att de möter mig i dörren och går vidare ut till sina egna liv, snart kommer de inte längre att sova här hemma om nätterna. Cecilia står i köksfönstret, men vad gör hon? Först trodde jag att hon skulle skrika åt mig, varför jag bara står här ute. Men hon ser mig inte. Hon tittar inte ut, hon tittar uppåt och nu förstår jag. En enorm julstjärna tänds i fönstret, redan nu. En i vitt papper med stänk av silver, hon lägger huvudet på sned för att se om den hänger rakt. Det är dags att jag berättar. 

-Älskling, jag är hemma! 

Hon ser på mig som om jag skämtar, som om jag spelar teater och jag antar att hon har rätt. Rycker på axlarna och återgår till stjärnan, den ena spetsen som vikt sig. Den här metoden kan jag glömma.  

Barnen kramar mig i farten, en väska klirrar men jag säger ingenting om det. Cecilia hör inte, hon häller upp ett bad. Jag blinkar till och låter dem springa vidare. 

Middagen är min uppgift och innan förrätten står på bordet är den första vinflaskan tom. Jag ska säga det nu. Men jag vill äta först, det finns risk att maten hamnar på tapeten eller rinner ut över plankorna på trägolvet. Jag minns hur det var när jag berättade om New York. Det var flera år sedan, det fanns inte en möjlighet att hinna med den där resan innan jul. Cecilia hade planerat. Hon hade julklappar att köpa, under fyra dagar skulle vi rusa genom butiker och det var bestämt sedan länge, jag har aldrig sett henne så förbannat röd. Julen skulle bli förstörd, det var mitt fel. Hon rev itu min älsklingströja och jag minns än idag hur svårt det var att andas, det fanns inget syre i rummet. Vi åkte till New York, naturligtvis åkte vi.  

Hon nickar, maten är godkänd och hon pussar min kind med kalla läppar. Sedan sitter hon mitt emot, rättar till sin tröja och skjuter ut brösten.  

- Jag har varit effektiv idag. Så här har jag tänkt… 

Hon plockar fram blocket och läser. Mellan varje rubrik tittar hon upp på mig, ser att jag är närvarande och accepterar. Men jag nickar inte. Jag studerar hennes ansikte. Första advent, glöggmingel med Torstenssons och Cibejs, luciamiddag, julklappar, adventskonsert i kyrkan, shopping på stan och det fortsätter … den 23:e reser vi till Stockholm redan på morgonen, runt sju för att hinna till förmiddagskaffet. 

-Lyssnar du? 

Jag ser hur hennes mun rör sig. De knallröda läpparna, för en evighet sedan ett lockande leende, nu svårt att föreställa sig hur det var. Så börjar de arbeta snabbare igen men jag hör inte rösten ingenting går in. Nu säger jag det, nu får allt bli som det blir. Långsamt för jag handen mot bordet och lyfter glaset. Den röda drycken, jag snurrar den sakta och Cecilia har slutat nu, jag tror att hon har tystnat. Jag dricker tre djupa klunkar och sväljer. 

-I år tänker jag fira jul hos min mamma. 

*

-Jag har ju glömt brevet!  

Jag förstår inte vad du menar. Du fyller muggen med het glögg och räcker mig skålen med russin. Sedan reser du sig sakta upp, du har blivit äldre, jag märker hur du rör dig. Kanske är det kläderna, den långa kjolen och att du är svagt böjd i ryggen. Jag minns inte att det var så förut. Borta vid byrån öppnar du en låda. Ljuset från glaskopparna ger silverslingor i ditt hår, blänker i dina ögon.

Du mötte mig med din varma famn redan på verandan och jag behövde aldrig förklara varför jag kom ensam. Vi satte oss bara ner i en varsin fåtölj framför brasan och du klappade mig på handen. Dina fingrar smala som alltid, huden som ett tunt skal över ådrorna.   

Du sträcker fram ett rött kuvert till mig.  Jag läser ”Till mig själv om hundra år”.  

-Jag förstår inte. 

Ditt kloka leende. 

-Du var så arg när du gav mig det. Minns du inte? Du skrek för du var så arg. Jag förstod aldrig varför. 

-Var jag arg? På vem?  

Du skakar på huvudet.  

-Jag vet inte, men jag skulle ge dig det här brevet när du blivit vuxen.  

Jag sitter stilla en stund med kuvertet i min hand. Över kanten med klistret står det någonting svagt med blyerts, ”Förbjudet att läsa”. Det känns inte som min handstil. Jag minns inte riktigt hur den såg ut när jag var yngre. 

Du lämnar mig i fred och tar hand om disken, när jag hör ljudet av vatten och skramlande tallrikar vågar jag öppna kuvertet. Papperet har gulnat och jag känner med fingrarna över orden innan jag läser. 

Läs det här när jag är vuxen. 

Lova att aldrig, aldrig bli som dem, lova mig det!  Jag ser det ju. Jag är ingen idiot. Jag ser hur mamma och pappa går omkring härhemma och kastar bort tid. Jag ser. Och du kommer säkert att vilja få mig att göra samma sak. Men jag vill inte! VILL INTE!! Fattar du?  

Ikväll kysste jag Helena (när kysste DU någon sist???) i parken där borta vid motorvägen. Kommer du ihåg? Jag kysste henne och jag tänker fortsätta att kyssa henne så länge jag lever!  

När man lutar sig över henne, och drar hennes huvud mot sig, in mot halsen, så bor man i hennes hår. Minns du? Gör det, snälla. 

Jag är rädd för dig. Skärp dig, bli inte som dem! Annars vet jag inte vad jag gör!! Jag kommer att söka upp dig och döda dig! Jag lovar!! Jag vet att du kommer att ta det här ifrån mig!!! Jag vet att du kommer att ta Helena ifrån mig!  

Har jag skrivit det där? Det är inte min stil, så mycket ilska, jag har väl aldrig? 

Men Helena. Jag ser henne framför mig, jag ser parken där vi stod, intill bänken. Hur jag först inte vågat röra henne men just den gången, först nuddade jag henne. Jag skakade. Om jag blundar så minns jag. Hur jag sträckte fram min hand och hon tog emot den. Minnet sitter i kroppen, i pulsen i alla gångarna. Jag känner mig yr och rycker till av Charlies kalla nos mot min arm. 

Jag går till byrån, tillbaka till fåtöljen, till byrån igen och doppar pekfingret i stearinet. Studerar hur det stelnar till som en liten hjälm på toppen och det luktar jul överallt, ljusen, nejlikor i apelsinen, glöggen. Nu rinner svett i min panna.  

-Jag tar med Charlie på en promenad! 

Det är mörkt ute och mina skor knastrar mot den frusna marken. Fortfarande ingen snö. Jag går utan att tänka, jag måste bort till platsen och se om den finns kvar. Cykelbanan slingrar sig mjukt mellan tallarna och lekparken. Det är glest med gatulampor här ute men jag ser på avstånd att någonting lyser intill bänken på andra sidan ängen.  

När jag tar det första steget ut på gräset händer det någonting i mörkret, som om himlen öppnar sig, taket lyfter och mitt huvud vänder sig uppåt. Små glimmande ljus faller långsamt, högt högt i rymden. Jag ser hur de närmar sig, sakta mot mitt ansikte. Flingorna är så lätta att det inte känns när de landar på min hud. Marken och luften förvandlas till vit och jag tittar bort mot bänken. 

Hon står kvar där, hennes cykel lutar mot trädet och jag hör bruset från motorvägen. Snön ligger som en filt över hennes hår, men hennes lockar blir inte tyngda.  

Jag måste nära henne nu, jag går genom parken, håller mig i staketet för att inte snubbla. Så är hennes ansikte här intill, hennes läppar hennes ögon lyser mörkblå och hon öppnar sin famn för mig hon är varm och jag tar min hand på kinden, för hennes hår mot nacken drar henne mot mig hennes mun kysser jag igen flätar mina fingrar i hennes och skenet från lampan den ljusblå siluetten som en gloria över henne jag slår hårt i mig nu en flod varm som lava, som stearinet från min tunga mina armar mina lår. Smaken av värmen av hennes fingrar på min haka ljudet av hennes andetag vid min hals doften av henne i mig och när jag öppnar ögonen är jag ensam kvar och håller handen på den våta bänken. 

Stilla. Bara min egen luft framför mig, genomskinligt vit i mörkret. Alla bilar har tystnat. Jag blåser ut långsamt, formar små moln som stiger uppåt som blandar sig med flingorna men de orkar ändå lyfta. Jag fryser om handen och drar ned tröjan som en vante över fingrarna. 

Charlie. Han står stilla och tittar på mig med pälsen fylld av snö. Nu kommer han emot mig, han kommer emot mig och jag faller bakåt i snön, jag faller och jag lägger mig som en ängel i det vita.

***