Titta på mig, här är jag!

Att skriva en bok är inte samma sak som att ge ut en bok. Helt tvärt om faktiskt. 

Varning för att detta kan bli en aning flummigt. Men så är det. Jag vill berätta hur skrivandet känns i kroppen. För mig är det som om någonting lossar när jag skriver. Det spända i musklerna, allt sjunker ner och ut mot fingertopparna. Flödar. Hjärtat hittar en rytm. Jag tänker mig hjärnan som en muskel, att det blivit hårt i de gropiga gångarna, men när jag börjar skriva så mjuknar allting. Färgerna blir ljusare där uppe, syre kommer in i kroppen och det som skaver och stör rinner ut över papperet. (Eller tangenterna eller vad det nu är) Så är skrivandet för mig. Och det spelar ingen roll om det handlar om otäcka saker, jag hamnar i harmoni på något sätt.

Skriva är som att simma naken i en sjö. Ensam. 

Men att ge ut en bok …

Det är något helt annat. Det är att kliva upp ur det där vattnet och stå naken på torget. Dansa och sjunga och skrika för att folk ska titta. Fy pyton.

Under våren började jag att skriva en sida om mig till Svensk Bokhandels höstkatalog. Det dröjde inte länge förrän jag blev trött på mig själv. Att berätta varför och hur och vem jag är, det känns inte det minsta bra. Det är bara pinsamt. Och att skriva texterna till den här hemsidan, spelar det egentligen någon roll vem jag är? Jag vill skriva om annat. Jag vill stänga dörren och fortsätta in i andra världar, de som drar i mig.

Men jag får skärpa till mig om det ska bli någon bok. Tvinga mig att vara modig och utsätta mig.

Konsten att rensa

Ta bort utsvävningar och bli tydligare, säger lektören. Men stopp. Där måste jag stanna upp. Det är min text. Mina beslut om hur den ska vara, vem vill jag nå. Vi är alla olika. Hur mycket mig själv kan jag få vara, i min text? Jag måste finnas där. Det är bara där jag vill synas. Annars är det ingen idé, då försvinner själva kärnan. Jag har nog en väldigt romantisk syn på skrivande och läsande, men för mig är det från ett hjärta till ett annat. Det märks när vägen är kapad. När någon kommit in och rensat för hårt, filat bort tonen och energin. Jag måste se upp för det. Jag måste stå upp för mitt språk. Men samtidigt lyssna på de som hjälper mig. Naturligtvis.

Att ge ut min bok innebär att jag måste göra något så onaturligt som att visa upp mig. På riktigt. Det är inte roligt. Det är nytt och svårt. Tack och lov för den digitala vägen. 

Vi kan väl mötas här, visst kan vi det?