Skriva lust

Några ord om varför jag skaffade en pseudonym och gav mig in i en helt ny genre – erotiken.

Det var sommar för 1, 5 år sedan och jag låg i skuggan och läste. Boken var riktigt lovande med en huvudperson som jag tyckte om. Jag ville att hon skulle lyckas. Hon träffade en kille och de hamnade i en sommarstuga. Så romantiskt. De gick in i sovrummet …

”Efter en stund kom hon tillbaka ut, rödblommig och nöjd.”

Hallå??? Vad f ..?!!

Det där var allt jag fick veta.

Jag blev irriterad. Vad hände egentligen där inne? Jag började fundera på hur författaren tänkte, varför lät hen läsaren stanna kvar på utsidan av dörren? Jag ville ju lära känna karaktärerna, särskilt hur de var mot varandra. Just dessa scener har jättebetydelse.

Kanske tyckte författaren att det var oviktigt och ville skynda vidare till nåt annat. Men jag tänkte att hen var feg. Och det får man inte vara. En författare måste våga skriva om allt, annars är det ingen mening. (har full respekt för att vissa vill skippa sex i böcker, men lite mer än så här vill jag bannemej läsa)

Jag började fundera över mina egna texter. Är jag också en feg författare? Vågar jag skriva ALLT? Jag tänkte på min novellsamling och vad Gefle Dagblads kulturredaktör Kristian Ekenberg skrev i sin recension:

“Ett sinnligt språk.

En känsla av fingrar som stryker över hud (erotiken ligger aldrig långt borta).

Hon har en egen ton som skiljer ut henne från många andra svenska novellförfattare som jag läst …”

Det är fina ord. Mina noveller var inte erotiska men ändå fanns det något där. Men ändå. Jag hade glidit undan i sista stund. Jag hade också lämnat läsaren på andra sidan dörren, klippt scenen och zoomat ut. Lämnat resten till fantasin. (Vilket också kan vara fint.)

Tillbaka till romanen i skuggan. Jag undrade hur boken skulle vara om läsaren fick följa med, känna närvaro, om författaren tog lite större risker.

Eller är det mitt fel? Kanske läser jag fel genre? Kanske vill jag ha en blandning av feelgood/romance/erotik. Kanske är det någonstans där jag själv vill skriva?

Men då finns bara ett sätt: Jag måste öva på att skriva lustfyllda berättelser. I massor. Därför gav jag mig själv en utmaning.

En erotisk utmaning

Jag är en sån som undviker att sätta mål, eftersom jag alltid ska överträffa dem. Om jag ger mig själv en deadline så blir jag inte nöjd om jag klarar den. Möjligen om jag blir färdig efter halva tiden. Om jag säger att jag ska skriva 1000 ord kämpar jag på upp till 3000. Det slutar ofta med att jag är skittrött istället för nöjd. Att sätta mål brukar därför vara vansinne. Jag har inga problem att driva mig, snarare att bromsa. Det är ett löjligt beteende och såhär i efterhand är det inte märkligt att jag varit utmattad.

Hursomhelst, min utmaning. Jag ville alltså bli bra på att skriva lust (erotiska noveller) och gav mig själv trots allt ett mål:

Jag skulle skriva 10 noveller under ett års tid, och de skulle vara såpass bra att jag ville skicka dem till förlag. Det skulle vara ett slags erotisk feelgood/romance med sinnliga, kreativa och inspirerande berättelser. Jag skulle tänka stort och modigt, ja till och med affärsmässigt. Jag skulle inte ta några kurser eller bolla mina texter med testläsare (som jag ofta gjort tidigare) Den här delen av mitt skrivande skulle vara annorlunda. Därför skickade jag mina tre första noveller det allra största förlaget. Jag lockades av fina omslag, att de ger ut noveller främst som ljud och e-böcker och ibland översätter noveller till andra språk (som sagt, jag skulle tänka stort).

Det funkade  Jag blev erbjuden kontrakt och de undrade om jag ville ge ut dem i mitt namn eller under pseudonym. Jag ville få experimentera i fred och utveckla det här skrivandet. Jag var rädd för att det kan bli märkligt och begränsande eftersom många ofta tror att jag skriver om mig själv. Därför vore det fint att få vara hemlig, i alla fall till en början.

Dessutom lockades jag av tanken om en pseudonym.

Tänk att få skapa en helt ny person.

Självklart förstår jag att det tar tid att bli bra, när jag ser mina första noveller så inser jag att det hänt mycket bara på ett år. Men tack och lov finns det duktiga personer på förlaget och jag lär mig hela tiden. 

(Förresten, 10 noveller blev 30 … jag har ännu en gång bevisat att målsättning kan vara farligt för mig. Eller bra. Beroende på hur man ser det.)

Pseudonymen

Igår berättade jag om min utmaning. Den gav mig energi eftersom mitt skrivande äntligen fick en riktning.  Som om jag vände mig om och testade en helt ny väg, där det fanns massor av nytt att upptäcka. Pseudonymen gjorde det hela lekfullt och spontant. Inte bara skrivandet utan allt runtomkring.

Och dessutom, så skönt att kliva ett steg bort från mig själv!

Vem var hon egentligen?

Låt oss kalla henne L. Det var som om hon växte fram genom mina noveller, böckernas omslag, förlagen, hennes instakonto och läsarnas kommentarer. Hon blev tydligare för mig. Mer färg, lust, sinnen och frihet.

Ovan berättade jag om de första förlagskontrakten. I vanliga fall skulle jag nöja mig där och fortsatt skriva noveller enbart till det förlaget. Men med L kändes det okej att göra annorlunda … hon vill finnas på många platser. När jag såg den nya appen, med korta romance/erotik-noveller så visste jag att hon passade där. Omslagen är som godis, inga människor och texterna är tonsatta. Sedan dök det upp ett nystartat förlag, lite mer sensuellt och med romancekänsla. Det var vackert och sånt lockar mig (och L ). Idag har jag även kontrakt med ett fjärde förlag som jag ser fram emot att jobba med.

Så här gör man väl inte?

Man är väl trogen till ett förlag? Fast här känns det tillåtet. Det är viktigt att L får vara fri. Olika noveller känns rätt på olika platser och det måste väl ändå vara positivt för förlagen att hon sprider sitt namn? (Hittills har ingen klagat.)

Det finns så mycket spännande att upptäcka. Idag är fem av novellerna publicerade (förutom de serier som finns i appen jag skrev om) och minst 15 kommer under året. Det är sjukt roligt att följa dem i Storytel. Vilken typ av omslag, taggar, titlar osv lockar? Får den nåt betyg?

Det finns såklart nackdelar med att skriva under pseudonym. Som att inte kunna glädjas med andra när det går bra eller dela med mig av sånt som jag lär mig. Därför känns det fint att jag nu bara blir halvhemlig.

Noveller i all ära men ibland längtade jag efter att skriva längre. Vissa noveller har någonting i sig som gör att jag vill utforska dem vidare … nästa gång ska jag berätta om hur jag fick mitt romankontrakt.