Jag brukar inte ha dagarna proppade av jobb. Men det har varit så den här veckan. Hela helgen har jag hängt framför datorn, bara några promenader ibland. Löv och hund och tv med familjen, sedan tillbaka igen. Fast det är inte det minsta synd om mig.

Jag tycker om det. Tycker det är skönt att känna att jag får flyt, att det går att kämpa på lite extra och hinna med trots att det först verkade vara omöjligt. Jag vet att det kommer en lugnare tid efteråt. På torsdag ska det här jobbet vara färdigt.

Livet som frilans är såhär. Det går liksom aldrig att planera. Ibland tänker jag att det kanske vore bra med en annan typ av jobb, eftersom jag vill skriva böcker samtidigt. Ett sånt där som verkligen tar slut när jag går hem. Som på banken. Räkna kassan, stämpla mappen med alla kvitton och sedan låsa valvet och gå hem. Men … nej. Den här veckan har varit så härlig. Jag har intervjuat sju personer, ska prata med två till på tisdag. Det är så fint att bara finnas där, att låta en människa komma igång och berätta. Vi behöver det. Vi behöver prata om vårt, minnas och spegla det mot någon annan. Folk blir glada av att få berätta. Jag blir glad av att de öppnar sig. Det är så fint att få backa tillbaka hem och låta det bli text. Ikväll ska jag äntligen sätta igång.

Det var bara så att jag ville skriva här först. Ville få ord till den här bilden för jag tycker att den är så lugnande. Jag tänker på en annan sak som händer när jag har mycket att göra. Jag blir så sugen på att skriva annat. Rita. Pyssla. Rensa skåpen och köpa massor av te. Plantera om blommorna. Det finns en energi i att inte kunna just nu.

Eller kunna och kunna … jag lyckades skriva allt det här trots att jag egentligen inte hade tid. Det är ju jag själv som styr, trots allt. Jag kan ge mig den här tiden. För jag vill. För att det här är mitt liv. Det är sånt här som händer när jag får mycket jobb, när jag har morgondagen planerad. Jag blir en rebell. Bryter mot mina egen regler. Kan inte låta bli. Bara en stund.

Så.

Jag är inte van vid att ha mycket jobb. Det här är bra för mig, att öva. Efter utmattningen har jag blivit rädd. Fast jag vet att stress inte är farligt så blir det nästan som en allergi, hela kroppen protesterar när jag inser att det är för mycket. Knastrande nacke, huvudvärken. Den var på väg i fredags. Men jag bröt i tid. Jag lär mig hela tiden. En stund i taget. Skriva en lista, pricka av. Och när huvudet börjar blåsa är det ingen idé att fortsätta. Andra roliga saker måste få plats. Sol och prasslande löv. Dofter. Allt löser sig.

Tillit.

Så får bilden heta.

Nu är det dags att köra vidare.

Kram. K