Från början var nosen rosa, med bruna små fläckar. Pälsen chokladbrun och blank. Så liten. Hela hennes hud är rosa och brunfläckig. Man ser det på trampdynorna och i gommen när hon gäspar. 

Det första året kunde hon vara lös överallt. När vi ropade så vände hon på en hundradels sekund. Men en dag gick vi över en äng och hon såg en hare. En gigantisk. Det var skitroligt såklart, att jaga den långt in i skogen. Hon kommer fortfarande när jag ropar, men hon springer några hundra meter extra, runt i stora cirklar. Jagar bilar. Cyklar. Så roligt att skrämma iväg dem. Hon är livsfarlig.

Nu är hon fyra år. Det bästa hon vet är frisbee. Hon sover med den. Hon viftar med den, som en fläkt, tycker att vi är dödstråkiga. När barnen går till skolan vet hon vad som gäller. Hon väntar med frisbeen i munnen. Det finns inget annat. 

Hon simmar stolt och snabbt. Samlar pinnar och svansen blir en propeller. Vatten gör henne galen. Hon är bästa receptet mot utmattning. Om jag inte sliter mig från datorn trycker hon nosen mot armen. Hon tycker inte om när jag intervjuar i telefonen. Hon älskar morötter. Hon avskyr stora svarta hundar. Ute är hon galen. Inne är hon den slöaste jag vet. Nej, nu har jag inte tid att skriva mer. Det är dags att gå ut. Säger den bruna nosen.