Katarina Petersmo

View Original

Mina vänner undrar

Många omkring mig är nyfikna på boken och själva boksläppet. Tack för att ni är så fina och bryr er. Här kommer svaren på de vanligaste frågorna: 


Var kan jag köpa boken?

Förhoppningsvis är den färdig runt 25 september. Du som bor i närheten kan få den direkt av mig, då har vi dessutom en anledning att ses. Om du vill undvika det så går den att beställa från min hemsida, från Adlibris och Bokus. Några veckor senare finns den även som e-bok. 


Finns jag med i boken?

Jag lämnar inga garantier. Men jag kan säga att du nog kan vara lugn den här gången. Jag har inte nämnt några namn. Om du gör något väldigt dumt mot mig så finns det såklart en stor risk att du dyker upp i mina texter, vilket kan vara bra att tänka på framöver. Men den här gången, nje. 


Är texten självupplevd? Handlar den om dig?

Det här är en roman. Den har ingenting med mig att göra.

Men det vore inte sant om jag bara är svarade så. Naturligtvis har texten massor med mig att göra. Men den handlar inte om mig. Jag har inte varit med om de här sakerna. Okej, några glimtar ur mitt liv finns såklart där, jag behöver lite sanning för annars skulle det kännas meningslöst att skriva. Men det är bara som strössel på glassen. Själva glassen är bara en lögn.

Jag ska vara tydlig. Det viktiga för mig är berättelsen och känslan. Och jag har varit sjutton år, jag har känt varenda känsla i den här boken. Men inte i de situationer jag skriver om. Så du behöver inte oroa dig, det händer en del jobbiga saker. Det är lögner, sånt som växer fram när man skriver en roman. Man drar saker till sin spets i alla riktningar, så vasst att jag till slut skadar mig själv. Men det måste få vara så.

Och sedan använder jag många miljöer ur mitt eget liv. Som Ninas mamma går på kroki för att teckna. Det gör min mamma också. Men det betyder inte att det är min mamma som är i boken. Det betyder bara att jag använt mig av en miljö jag känner till, för att slippa en massa research. De hade kunnat köra gocart och mecka med bilar istället, jag behövde bara en plats för min scen. Men det skulle bli en massa onödigt jobb för mig. Och du skulle få vänta sju år till på den här boken.

Jag vet att det är förvirrande när jag skriver i jag-form. Men jag tycker bäst om att skriva så, det känns på riktigt. Hade jag skrivit ”Nina går mot lejonet” så blir det aldrig samma sak. Det blir en distans. Jag tycker inte om distans. Jag vill vara inuti, annars är det ingen poäng med att skriva eller läsa. Så tycker jag.


Hur kan jag hjälpa till?

Du är gullig du. Om boken verkar intressant, köp den. Tipsa gärna andra om den. Önska den på ditt bibliotek (det går ofta att göra på nätet, du kanske inte ens behöver gå dit). Ta med den till din bokcirkel. Du får gärna skriva om den i din blogg eller liknande. Har du någon kontakt jag kan ha nytta av? Nån som jobbar på en tidning, är halvkänd, eller kommer du på någon plats där jag kan sälja boken … Alla tips är välkomna. Jag gör detta ensam och famlar mig fram.

Och kanske det viktigaste av allt: Stå ut med mig när jag är rädd och förvirrad. Dra med mig ut på äventyr, låt inte mina mjukisbrallor växa fast i skinnet.


Vad ska du ha på dig på bokmässan?

Jag vet verkligen inte.


Är du nervös?

Jag har varit nervös i ett halvår, det känns som mitt normalläge.


Om jag hittar fel i boken, ska jag säga till?

Japp. Men välj rätt tillfälle.


Min dotter är tio år, ska jag ge henne boken i julklapp?

Verkligen inte. Det är klokt om du respekterar 15-årsgränsen. Boken innehåller en hel del snusk, festande, ovårdat språk och annat som du bör skydda henne från så länge det går.


Min kompis fyller 40, kan jag köpa den till henne?

Ja, verkligen! 


Men mormor då, hon fyller 80?

Jajamen! 


Men är boken bara för tjejer*?

Absolut inte. Det vore väldigt bra om killar* läser den här boken, det vore faktiskt helt underbart. Men jag tror att omslaget och handlingen tilltalar tjejer* från gymnasieåldern. Fast det vore fantastiskt om jag blir motbevisad.

(*och ickebinära osv …)


Har din familj läst boken?

Nix. Jag vill inte censurera mig.


Är det inte häftigt att äntligen bli färdig?

Varje gång man uppfyller ett mål, dödar man en dröm. Men ändå. Jag antar det.


Det var allt för den här gången. Känns helt normalt att intervjua mig själv på det här sättet …

Har du fler frågor? Det är bara att hojta till!