Allt började som en dagdröm. Stämningen. 

Sedan kom scenerna, när jag bara skrev fritt om ingenting alls, sådär som man gör i ett block under ett parasoll. Varvat i annat växte de fram. Det blev snabbt en helhet. Blev ett tema, en spänning, en större mening. Hybris. Bilder. En berättelse som kan bli så mycket större, som en smekande bris mellan generationer, den gamla kvinnan och anteckningar ur den blommiga mappen i mitt vardagsrum. Samtidigt en ung kvinna och känslan på sommarfesten långt inne i skogarna, byggnaden som jag aldrig besökt. Mannen som väntar sitt första barn. En annan man, som glömt vem han en gång varit. Någonting spirar, en pirrande examensdag, en grön syrendoftande värld och samtidigt kontrasten till den äldre kvinnan framför en broderad duk intill personalköket på ålderdomshemmet. Hon vet inte vem som har broderat den. Det finns en hel trave i förrådet, från människor som passerat, intill prasslande läckageskydd och plasthandskar. En institution, den sista. 

Men någonting händer. Ett brott. Ett galet infall i sommarnatten. Det förändrar livet för dem alla.

Det är inte en deckare. Det handlar om relationer och liv. Om utveckling. Men det blir nog spännande. Särskilt för mig som skriver. För jag vet egentligen inte om jag kan, just nu vet jag inte. Jag känner mig rik som har den här berättelsen, här i mig. Ingen annan vet om den, på samma sätt som jag. Men samtidigt blir jag rädd. Det är fint att ha den här, den är självklar och glänsande varm när jag tänker på den. 

Men om allt blir förstört? 

När jag börjar skriva, tänk om personerna inte blir så levande som i tanken, om texten inte lockar mig, om jag måste kämpa fram orden? Tänk om jag väljer annat, inte ger det tid. Tänk om känslan vittrar sönder, blir till damm och blåser vidare. Några år senare får jag se berättelsen på film. Någon annan fick chansen, den som jag aldrig tog. 

Hur får jag min idé att stanna här hos mig? Hur blir den min på riktigt? Det låter flummigt men jag är helt övertygad om att det bara finns ett sätt. Jag låter den få plats. Tid och utrymme att veckla ut sig. Ibland motigt och ibland enkelt. Jag är tacksam, charmar den, skämmer bort den och vårdar den.

Jag måste börja skriva. 

Just nu är sidan helt tom. Jag har inte ens döpt dokumentet.

På ett sätt är det här satans jobbigt. På ett annat är det den vackraste känslan i livet. Allt är tomt, det ligger framför mig. Jag börjar om igen. Ett nytt sommarlov. 

Samma sak som min berättelse handlar om. Naturligtvis. Just idag i alla fall. Men jag vet ingenting om framtiden. Den får göra vad den vill med mig, välja stigar som lockar i sommarnatten.

Och det måste få vara så.