Det här blir lite rörigt. Men du står ut med det, eller hur? Du är ju hos mig nu.

Hursomhelst.

Direkt efter Bokmässan åkte vi till Cypern, det är därför jag varit så tyst här. En datorfri vecka, vilket är stort för mig. Oj, vad vi har slöat. Simmat i varmt hav och ätit chokladmoussetårta. Nu finns det tusen saker att skriva. Såklart. Men jag vill stanna kvar vid tanken om att resa.

Är det så för dig också, att varje gång du varit bortrest och kommit hem, så tar det bara någon dag innan det känns som en evighet har passerat? Det är så konstigt. Man vet om det innan. Går där i solen och doftar solskyddskräm, tänker att snart är det här bara en bubbla. För jag tänker det i bubblor. Stunder som kapslar in sig och knoppar sig loss. En dag kommer livet också att känna så.

Jag hoppas bara att det dröjer länge, länge.

Tillbaka till bubblan. Jag brukar tänka mina resor som bubblor och det finns ett stycke i min bok som också handlar om det. Minnen som tappar tid. Jag byter ut namnet mot ett X för att inte sabba för någon som vill läsa boken.

Ibland när jag är med om något, så stelnar det till och blir ett mönster. Som fossilen i trappuppgången till hans ateljé. Eller när jag öppnar min hand och följer min livslinje med fingertoppen. Jag tänker på det här med X. Han blev ett svagt streck intill det större. Bara någon millimeter fanns han i min värld och sedan böjde sig linjen tillbaka och kapslades in. Han blev en bubbla. Vi sågs nyss men bubblan har knoppat av sig och glidit vidare. Det var ett annat liv. Och det finns inga känslor kvar, det finns inga tecken på min kropp att han varit här.

Det blev högt och lågt i en enda röra. Men nu är jag hemma igen.

Kram